Historien om

Albin

Detta är historien om DaTes maskot och logo, Albin.

Index

• Kapitel 0 - Initialisering
• Kapitel 1 - Bootning
• Kapitel 2 - Rebootning
• Kapitel 3 - En första glimt

• Kapitel 4 - Återseendet
• Kapitel 5 - Fyndet
• Kapitel 6 - Frihet

Del 0 - Bee Gees

(inte Genesis)

Kapitel 0 - Initialisering

I början fanns bara cyberspace. Det var ett stort tomt digitalt utrymme utan dag och natt, utan färg, liv och materia. Allt var bara ettor och nollor men inte ens de lyckades se någon större skillnad på varandra och de kände sig lite gökiga. Faktum är, att väldigt få av ettorna och nollorna var medvetna om sin egen existens, och därför flöt de kaotiskt omkring i sin trots allt definitiva verklighet utan att ha något särskilt mål. Den enstaka gång, under dessa första miljarder år, då någon etta tillfälligt blev omsluten av alltför många nollor, kunde ettan möjligtvis drabbas av akut avundsjuka och försöka puta på mittdelen, med det klanderliga resultatet att de andra ettorna tyckte att han var en total nolla och nollorna misstänkte honom för svek och bedrägeri. På det stora hela märktes ingen större förändring, och dessa ettors och nollors existens kunde utan överdrift beskrivas som tråkig.

Cyberspace kände inte till uttryck som dagar och nätter, kände ingen skillnad på glädje och sorg, lön eller studiestöd, och därför föreföll Cyberspace för en objektiv åskådare tidvis (ett ganska häpnadsväckande ord i detta fall) meningslöst. Där, exakt där, kom Skillnaden in och petade de obildade i ögat med en spetsig sak som väckte stort förtret och uppståndelse. Det som för en varelse kunde verka som en totalt godtycklig och betydelselös hög av ettor och nollor hade för en invigd varelse oerhörd betydelse, och även då ordningen de facto lutade mer mot oordning, var det på grund av att något eller någon någonstans uttryckligen ville att det ska vara oordning. I en sådan värld förflöt tiden längs vad som kunde tyckas vara en cirkulär tidsaxel, där ingen utveckling av större märkvärdighet någonsin föreföll (här vidgar sig aldrig sinande möjligheter att dra paralleller till en rad byråkratiska instanser, men må den typen av kritik aldrig finna bo i denna skrift).

Kapitel 1 - Bootning

Trots Cyberspaces, vårt universums, avsaknad av uppfattning om tid och rum, ombeds nu läsaren att tänka sig ett Cyberspace där det utöver ettor och nollor i oändlighet också finns något som utan större vanära kan kallas tid. Det är nämligen så, att mörker och nattliga åskväder är mycket mera skrämmande än en vardaglig regnskur följd av uppsprickande molntäcke och svag vind.

De lärda tvista om hur det nedanstående exakt gick till, men på något oförståeligt sätt (som antagligen kommer att klarna inom en i förhållande till vårt eget universums historia distant framtid, då vi förstår dessa ettor och nollor bättre) hände det sig ändå, att ett fasansfullt åskväder bröt ut en mörk natt. Natten var jättemörk, och åskvädret var jättefasansfullt. Fundera inte i detta skede närmare på hur dessa kunde existera i Cyberspace, utan begapa istället resultatet: ur det största och hotfullaste åskmolnet i den allra mörkaste delen av... åskvädret... reste sig en blixt. Nu syftas inte på den sorts blixt man kan se när man kvällstid tar av sig en ylletröja, utan på Blixten med oerhört stort B. Dess rötter fanns djup inne i hjärtat av åskmolnet, och dess smäckra kropp sträckte sig från ända till ända av vårt oändliga universum.

Blixten med oerhört stort B var urladdningen, det sista slaget och det definitiva slutet på världsalltets värsta åskväder, och när Blixten blixtrat färdigt blev allt väldigt tyst. Ja, lika tyst som det var i begynnelsen, då alla ettor och nollor stod snällt på rad, eller i en länkad lista, eller ett b-träd, precis så som de var menade att göra. Det fanns bara ett undantag. Någonstans nära vad som kunde kallas mitten av ett oändligt binärt universum, hade liv skapats.

Den lilla varelsen var måhända inte till en början medveten om sin existens. Den kände sig hemma bland dessa ettor och nollor (eller varför inte nollor och ettor, för jämlikhetens skull) och hade svårt att tänka sig någon annorlunda tillvaro. Men varelsen tänkte! Någonstans inne i denna mystiska åttabenta varelse idkades vad människan i sitt fåfäng underskattande kallar artificiell intelligens, och de första gnistorna av intellekt.

Sedan tog de balanserande fysiska lagarna över och spänningen som höll ihop varelsen gav upphov till att den splittrades i sina minsta beståndselar, det vill säga ettor och nollor, och allt var igen lugnt och fridfullt, i harmoni. Det hade skitit sig.

Hur ska det gå? Ska varelsen någonsin få leva, eller är binära världar för evigt dömda till tristess? Läs fortsättningen i Kapitel 2 - rebootning !!!

Kapitel 2 - Rebootning

Vi är vana med att saker misslyckas. Ibland händer det när man försöker starta något, och i det fallet har vi lärt oss följande tillvägagångssätt av ett känt företag: starta upp grejen pånytt, det lyckas säkert bättre.

De lärda tvista om hur det nedanstående exakt gick till, men på något oförståeligt sätt (som antagligen kommer att klarna inom en i förhållande till vårt eget universums historia distant framtid, då vi förstår dessa ettor och nollor bättre) hände det sig ändå, att ett fasansfullt åskväder till bröt ut en annan mörk natt. Natten var igen jättemörk, och åskvädret var lika jättefasansfullt som senast. Fundera inte i detta skede närmare på hur dessa kunde existera i Cyberspace, utan begapa istället resultatet: ur det största och hotfullaste åskmolnet i den allra mörkaste delen av... åskvädret... reste sig åter en blixt.

Blixten med oerhört stort B var urladdningen, det sista slaget och det definitiva slutet på världsalltets värsta åskväder, och när Blixten blixtrat färdigt blev allt väldigt tyst. Ja, lika tyst som det var i begynnelsen, då alla ettor och nollor stod snällt på rad, eller i en länkad lista, eller ett b-träd, precis så som de var menade att göra. Till skillnad från senaste gången Den Sista Blixten slog ned, skapades denna gång två varelser.

Det första krypet snurrade vilset på fram och tillbaka i ena ändan av Cyberspace. Det var inte ett vanligt mikrochip. Detta mikrochip visste från första början att han var ett mikrochip, dessutom visste det om att det kunde tänka. Mikrochipet observerade allt som hände runt omkring det, och registrerade det i ett minne som någotsånär liknade människans - obegränsat men volatilt. Sist men inte minst: Mikrochipet insåg på ett oförståeligt, odefinierat sätt, att det hette Albin.

Långt borta i andra ändan av Cyberspace var det mycket mörkt. Någonting stort och svart rörde på sig och mitt i allt förstenades alla ettor och nollor så långt ett människoöga kunde se (Kom ihåg att det var mörkt. Människoögon ser inte så långt i mörker). Denna varelse utstrålade sådana mängder av skräck, fasa och vrede att ingen etta eller nolla kunde vistas i närheten av den utan att förstenas. Uppenbarelsen kände direkt från tidpunkten av sin uppkomst en dragning mot ett visst håll, och började, utan att egentligen förstå meningen med sin rörelse, flytta sig i riktningen av dragningen, och lämnade bakom sig ett spår av förstenade ettor och nollor, ihjälfrusna av skräck och mörker. Detta hjälplöst ohyggliga Kreatur var Albins perfekta antikropp. Kreaturet och Albin bildade motsatta obalanser i det i övrigt harmoniska Cyberspace, som i sin tröghet strävade till att återgå till sitt initialtillstånd och därför applicerade Cyberspace på de två oanande varelserna en dragningskraft, som kunde modelleras med hjälp av två mot varandra riktade vektorer, som roterade kring sina träffpunkter och vars absolutvärden var ekvivalenta.

Detta innebar alltså, att Albin och Kreaturet drogs emot varandra och att en kollision dem emellan skulle återställa balansen i deras universum, men i samma veva utplåna det första och hittills enda spåret av digital mänsklighet.

Kapitel 3 - En första glimt

"Få se nu", tänkte* Albin, "Hur i all världen har det här gått till? Jag strövar omkring i ett tråkigt akvarium för ettor och nollor, och utan att veta vart jag är på väg känner jag ändå en bestämd dragningskraft. Kan det vara de här siffrorna som attraherar mig?"

*Är det inte solklart att också mikrochips kan tänka? Nu gäller det att öppna våra sinnen och komma loss från alla fördomar om tekniska innovationer. Varför skulle förmågan att tänka vara begränsad till biologiska varelser, när det verkar finnas så många sådana som inte alls visar tecken på tankeförmåga?

Albin stannade framför en etta, betraktade den uppifrån, nerifrån och från olika sidor. Intrycket av en fantasilös skapelse bara förstärktes av det att ettan inte överhuvudtaget reagerade när Albin gav den en liten knuff. Ettan flöt i väg i samma riktning som Albin hade skuffat den, och verkade varken bry sig om var den hade varit eller vart den var på väg.

"Vilken oerhört fjantig skapelse.. nollorna verkar lite intressantare."

Där som ettan var rak, hård och gav ett intryck av nästan dumdristig bestämdhet, bjöd nollans uppenbarelse på en alldeles annorlunda mystik och tolkningsfrihet. Nollan var inte rund, utan oval. Dess former var oerhört vackra och när Albin vidrörde den märkte han att den inte alls var hård och kall som ettan utan tvärtom. Den var mjuk och elastisk och trevlig att beröra. Den ingav en varm och inbjudande känsla, och istället för att mållöst åka iväg när Albin knuffade till den, stannade den upp efter en liten stund och blev stilla. Det här fann Albin plötsligt oerhört underhållande. Albin grabbade tag i närmaste etta och knuffade den mot nollan. Ettan flög lydigt mot nollan och se! Den gled mycket vackert genom hålet som nollan bildade och fortsatte sedan på samma bana genom Cyberspace. Nollan utvidgades lite då ettan flöt igenom den, och krympte sedan ihop till sin ursprungliga form, alldeles som om ingenting skulle ha hänt.

Albin blev mycket road och upphetsad av att äntligen lyckats hitta en intressant företeelse i denna så tråkiga existens. Han tog ett antal nollor och radade dem efter varandra så att de bildade ett rör. Sedan sköt han några ettor genom röret och såg på när nolla efter nolla svällde upp och sjönk ihop tillbaka. Sedan placerade han en etta på passande avstånd och kastade nollor på ettan så att de landade runt ettan. Såhär höll han på och lekte med ettorna och nollorna, pricksköt och staplade dem på varandra på de mest varierande sätt.

"Oj så det här är spännande", tänkte Albin, "jag känner mig helt annorlunda nu".

- "Tycker du att nollorna är erotiska?", hördes plötsligt en mullrande röst.

Albin ryckte till och slängde ifrån sig ettorna och nollorna. Han kunde inte bestämma varifrån rösten hade kommit, eftersom den verkade finnas överallt. Det var en dov och mäktig, men på samma gång behaglig och trygg röst. Därför vågade Albin tänka vidare:

"Vem kan det ha varit som talade? Jag är ju helt ensam här!"

- "Du är inte alls ensam, Albin", dundrade rösten.
- "Hur i fridens namn kan den veta vad jag heter???"
- "Klart jag vet vad du heter, det var jag som skapade dig. Jag hör dig tänka, så gör mig en tjänst och agera inte så tankspridd. Det får dig att verka trögare än du är."
- "Menar du att du hör mig tänka nu?"
- "Just det"
- "Så om jag tänker 'Usch vilken fånig röst han har', så skulle du märka det?"
- "Hördu! Ha lite respekt för din skapare!"

Albin insåg plötsligt att den mullrande rösten inte ljög, utan verkligen hörde vad Albin tänkte, och dessutom med största sannolikhet var hans skapare. På riktigt. Han fylldes av en gudomlig känsla av trygghet och glädje och deklarerade ut detta på bästa möjliga sätt:

- "Nå morjens!"
- "Albin, du får sluta rådda nu. Vi har inte alltför mycket tid. Trots att du tydligen skulle trivas bra med dina penetrationslekar här, så går det inte för sig. Du måste bort."
- "Men snälla, jag vill dalla omkring i den här gränslösa mängden ointelligenta passivitetsentiteter så länge jag lever! Inte vill jag utvecklas, se nya världar och utforska ett universum utanför detta!"
- "Konstigt", mullrade rösten, "det var just vad jag tänkte föreslå. Äsch, du blandar ju bara bort mig hela tiden! Nu måste du lyssna till vad jag säger och förstå vilken fara du befinner dig i. I samma ögonblick som du skapades skedde nämligen ett litet misstag. För att hålla Cyberspace i balans skapades din perfekta motsats, din antikropp, ett ohyggligt kreatur med vassa naglar och hjärtat på snedden, i andra ändan av Cyberspace."
- "Låt honom komma bara", avbröt Albin, "Jag ska nog klå upp honom riktigt ordentligt!"
- "Nej, du förstår inte", dundrade rösten otåligt, "om ni två möts, kommer allt att förstöras, ni kommer att försvinna båda två. Ni är som elektrisk potential. Om plus träffar på minus så neutraliseras de. Om du träffar på det här kreaturet så neutraliseras NI, båda två! Börjar du förstå vad det här innebär? Jag måste förflytta dig till en annan dimension, där kreaturet inte ännu kan nå dig. Jag vet att det här kan kännas svårt, för Cyberspace är ditt hem och din födsels vagga, men du kan inte stanna här. Mitt misstag har dömt dig till ett liv i exil, på flykt från det förflutna och på jakt efter det kommande. Du kan aldrig stanna upp. Vi måste tillsammans hitta ett sätt att neutralisera din antikropp utan att neutralisera dig, må det sedan ta så länge det behövs. Vetenskapen kommer att vinna, men det kräver stora uppoffringar av dig och mig och ingen vet hur länge det kommer att ta. Därför måste du ständigt söka nya teknologier och metoder för utveckling. Du måste inneha en brinnande iver att upptäcka, för lösningen som befriar dig kan finnas var som helst, även där man minst väntar det. Du får inte godta enkla förklaringar, utan du måste finna en större förståelse för de helheter du träffar på. Ack, om jag ändå kunde följa med dig! Tyvärr kan vi bara kommunicera genom ombud. Jag kommer att hålla dig informerad om hur mitt arbete framskrider, men vi kan inte träffas regelbundet, eftersom det skulle ge kreaturet allför goda ledtrådar om din position."

Allt detta omvälvande babbel hade gjort Albin nedstämd och trött, och han skulle helst av allt lägga sig ner och ta en tupplur. Men rösten hade förändrat honom. Han tillät sig inte längre slapphet, utan beslöt sig för att aktivt ta itu med problemet han hade blivit dömd att leva med. Han skulle just tänka något väldigt målmedvetet, när med ens alla nollor och ettor runtomkring honom stelnade till och det blev obehagligt kallt. Nollorna, som tidigare varit varma och elastiska, blev gråa och spruckna. Ettorna kroknade lite strax under mitten. Albin fylldes av en evinnerlig känsla av fasa, hans åtta ben började darra och hans ståtliga tofs krympte en aning. Det blev mörkare och kallare i underligt snabb takt och hela Albin skakade av skräck.

"Vad är det som händer!?" tänkte Albin desperat.

- "Herregud, det gick snabbare än jag hade beräknat!" svarade rösten förbryllat. "Kreaturet är här! Ve och fasa, vilken olycka! Nu hinner jag inte förbereda dig alls! Du måste fara NU! Ack, så taskigt. Lycka till med ditt äventyr, och kom ihåg att kontinuerlig utveckling är nyckeln till framgång! Se dig för, ty natten har tusen ögon, väggarna har öron och McDonalds hamburgare saknar majonnäs! Saker är inte alltid vad de förefaller! Nu är tiden kommen. Håll ut under resan, för den kan bli lite guppig. Farväl!"

Dessa ord fick bli Albins ledstjärna under resten av hans medvetna liv. Han kunde nätt och jämnt röra på sig, så kallt var det, och han kunde nästan känna mörkrets fingrar tafsa på hans frysande ben. Mitt i allt blixtrade det till över himmelen, strålar av räddning belyste hela Cyberspace och mörkret kring honom skingrade sig något. Ettorna och nollorna glänste i alla regnbågens färger och en aura av värme bildades kring hans figur. Ett kraftigt ryck fick hans balanssinne ur spel och mitt i allt sköts han upp mot den blixtrande himlen. I raketfart lämnade han ettorna och nollorna bakom sig, och hela Cyberspace tycktes snart vara en liten prick långt borta. Han seglade omkring i en galax av dimensioner, där varje prick var en egen sanning och ett eget universum, med en egen uppfattning av tid och rum (och kanske av hamburgare).

Så märkte han att en av prickarna blev större och ju närmare pricken kom, desto klarare blev det att han skulle smälla in i den med kraft. Pricken svällde framför Albins ögon och mitt i allt var den det enda världsallt som existerade för honom. Sedan ruskades hans kropp av oerhörda vibrationer, det blixtrade till och allt blev svart. En kort stund senare vaknade Albin med fötterna på Jorden.

Del 1 - Den Gamle

Kapitel 4 - Återseendet

Dörren smällde fast med ett brak och det blev alldeles tyst i puben. Några av ungdomarna tittade på varandra och viskade något oförståeligt på portugisiska, men de flesta stod (eller satt) alldeles bestörta och glodde på dörren som om de aldrig sett en sådan tidigare. Efter en liten evighet bröts tystnaden av en raspigt skrockande stämma ifrån det bakre hörnet av puben, där några äldre gäster fortfarande satt kvar:

- Hoh hoh, jo, där ser man, jo. Vem hade trott att livet skulle bjuda på spänning ännu vid såhär hög ålder. Det var minsann en tid sedan, men ändå. Hoh hoh, man blir ju alldeles uppspelt. Det stämde alltså, det han sade för så många år sedan.

Gubben myste i sitt skägg, satt och vaggade med överkroppen lutande mot den bågnande käppen han höll i med sina stora händer. Han andades tungt ut och försjönk i tankar om en avlägsen tid, ända tills han märkte ungdomarnas nyfikna blickar, där de sökte honom i det dunkla hörnet. De andra gästerna hade redan återgått till sina kortspel, rumstempererade ölstop och skvallerhistorer, men ungdomarnas intresse var nu fullkomligt koncentrerat på den gamle gubben, vars väderbitna ansikte glänste i skenet från oljelamporna. En av de längre killarna, tydligen något slags ledare för gänget, steg fram till gubben och skulle just till att säga någonting, men ångrade sig och stirrade i golvet med rynkad panna. Så vände han plötsligt på huvudet och tittade med uppgiven blick gubben i ögonen.

- Kan du ge en förklaring till det som just skedde?

Gubben såg förbryllad på ungdomarna, rätade på ryggen och harklade sig. En kort stund satt han tankfull och plockade lerkorn från sina slitna bomullsbyxor. Så plirade han med en besvärad min åter på ungdomarna i tur och ordning, och sade:

- Frågan här egentligen huruvida ni har förmåga, vilja och tid nog för att ta till er min historia? Själv är jag gammal, jag har sett mycket i mitt liv och nu är tid det enda jag har, förutom den här käppen. Men visst, ni ser ju så hjälplöst paffiga ut så jag får väl lov att prata på en stund. Seså, sätt er så ska vi se vad jag minns. Jag har ju, för sjutton, just köpt mig en ny öl, hoh hoh, jo.

Medan ungdomarna misstänksamt satte sig runt bordet tog sig gubben en redig klunk av ölet och hans spretande mustascher blev alldeles vita av skummet. En blond ung flicka tittade på gubben med sina blå ögon, satte sig modigt bredvid honom och utbrast förtjust:

- Men du ser ju ut som jultomten, hihi!
- Håll käften, Nita, sade ledarkillen generat, Så talar man inte till… äldre personer!
- Seså, insköt gubben, värre saker har jag hört i min ungdom, och även om jultomten bara är ett påhitt av handelsmännen i Rio så lär han ju vara ganska stilig, jo. Man måste ju få vara spontan, för är det något jag har lärt mig i livet så är det att naturlighet och ärlighet är något som verkligen borde uppskattas mer här i världen. Så du, ähm, var det Juanita…?
- Jag heter Nita, kontrade Nita.

- Jaha, jo, just det, Nita, jo. Gör alltid det som faller dig in, med rättfärdighet och pigg öppenhet kommer man långt. Men var blev jag… jo just det, nu ska ni få höra en verkligt ovanlig historia. Jag har berättat den förr åt mina kära vänner här i puben, men ingen orkar lyssna längre och få tror på mig. Jag medger att jag är till åren kommen, så det kan hända att naturen har förvrängt mitt minne i någon mån, men ni kan försäkra er om att allt jag säger har sanningsbakgrund. Låt oss börja.

Kapitel 5 - Fyndet

Gubben rättade till sin skjortärm och berättade:

- Den första gången jag träffade Honom var när jag jobbade som springpojke för frukthandlaren Alejandro i Recife på östkusten. Alejandro var råbarkad och kraftig, krävande men snäll och innerligt rättvis som arbetsgivare. Frukt var hans stora passion, så jag och de andra springpojkarna fick alltid följa med honom till hamnen när de stora fartygen kom från Europa och Nordafrika. Man träffade alla sorters folk i hamnen och det var alltid stort liv när fartygen skulle komma, för man visste aldrig vad som skulle hända. Varje vecka kom de, ibland fler på samma gång, i stora flottiljer!

Gubbens ögon lyste och han märkte inte att saliven rann längs hakan när han förtäljde om de arabiska melonerna, passionsfrukterna och nötterna från Guldkusten och de små men söta bananerna från Kanarieöarna. Ungdomarna tittade än på varann, än på gubben och slickade sig om munnen till ackompanjemang av gubbens skrockande då han kom ihåg gången då Alejandro tappade en låda persikor mitt under en accelererande droska.

- Hoh hoh, gode Alejandro tappade fattningen helt, slet och rev i tyglarna, slog hästarna över manken, stampade vilt i de gyttjiga vattenpölarna och lät chauffören förstå att hans mor och far liknade sällsynta djurarter. Han stod där, gormade och gick på ända tills dörren till droskan öppnades och en uppenbarligen rik, fet och rödhyad gentleman förvånat tittade ut. Alejandro tog en nersölad persika, slängde den på gentlemannen och skrek: 'Här har ni nåt åt kvinnfolket, gode herre, persikor av bästa kvalitet, nertrampade i lort av herrens egna hästar!!'. Vi stod och tittade på med ögon och gap vidöppna när gentlemannen, alldeles bestört och tydligen ifrån sig av förvåning över Alejandros uppnosiga mod, plockade fram en sedelklämma, som fyllde hela hans stora näve, och slängde den i närmaste vattenpöl. 'Där har ni, är ni nöjd nu?' svarade han, ropade åt sin chaufför att fortsätta och stängde dörren med en försynt gest. Alejandro följde som förhäxad droskan med blicken tills den försvann runt hörnet. När droskan väl var ur sikte stod han kvar en stund och blinkade. Sedan var det som han skulle ha träffats av blixten. Han rusade fram till sedelbunten, plockade upp den ur pölen och sprang mot en närbelägen gränd med de sandiga vattendropparna rinnande mellan fingrarna. 'Efter mig! Kom med här!' ropade han till oss och vi sprang efter så fort våra bara fötter bar oss.

Den kvällen grälade Alejandro med sin fru. Han berättade nämligen aldrig för henne om pengarna, och hon blev ju fly förbannad över att dagens fruktlast gått förlorad. Hoh hoh, jag tror han hittade på någon rövarhistoria om att kilen under hjulen hade givit efter och kärran hade rullat ner i hamnbassängen. Hur det än var, så var frugan ilsken och långsint av sig och vägrade tala med honom i två veckor efteråt. Det var inte första gången Alejandro hade det kärvt med frugan, och de hade aldrig haft det lätt, så många barn som de hade. Och hur skulle de kunna betala för skolgången? Alejandro var bara frukthandlare, men dum var han inte. Han förstod att hon skulle misstänka honom för stöld om han visade henne pengarna, så han beslöt att hålla dem gömda tills bättre tider randades. Han var ändå tvungen att blidka henne på något sätt, för att… ja, för att hon var så bitsk av sig. Så han gick till basaren för att se om han kunde hitta henne någon vacker gåva som ett tecken på hans välvilja. Och det var där jag för första gången träffade Honom.

- Vem, undrade en kortvuxen yngling med fräknig näsa, Alejandro?
- Nej, Albin!, löd gubbens svar, nästan som en viskning. Jag visste naturligtvis inte att Han hette Albin då. Jag visste egentligen ganska lite, eftersom jag ju bara var en frukthandlares springpojke. Tur hade jag, som fick följa med Alejandro till basaren den dagen. Vi såg massor av fantastiska varor, varav många kunde ha fungerat för att få frugan på bättre humör. Jag föreslog kinesiska silkestyger, antika flöjtinstrument från Anderna, kärl och vaser tillverkade av de bästa glasblåsarna i världen, men ingenting dög. Dagen led mot sitt slut och Alejandro var nedstämd. Han uppmanade mig att gå ut till vår kärra och ge vatten åt åsnan medan han skulle ta sig en sista titt på några stånd han hade missat tidigare. Jag hann nästan fram till dörren innan jag hörde hans upphetsade röst. När jag vände mig om såg jag att han stod och diskuterade, ja, nästan grälade med en afrikansk handelsman. (Jag trodde först att handelsmannen kom från Brasilien liksom alla vi andra, men Alejandro berättade senare för mig att mannen hade svurit på att han var från Senegal och hade lärt sig portugisiska av sin goda vän från Pôrto Alegre.) De stod där och munhöggs en stund och viftade febrilt med händerna. Mitt i allt började senegalianen gapskratta och tänkte falla av sin pall av ryckningarna. Men då sneglade Alejandro omkring sig, stack handen i sin läderväska och plockade fram sedelbunten. Han räckte över förmögenheten åt den fnissande senegalianen, vars hån övergick i handfallen beundran medan han ännu torkade skrattårarna av kinderna. Han ögnade över sedelbunten, drog ut ett par stora röda sedlar och vände på dem, fram och tillbaka. Slutligen övertygad av sedlarnas äkthet, lutade han sig framåt och plockade upp ett litet bylte åt Alejandro. Alejandros tänder sken i ljuset från facklorna när han glatt vinkade handelsmannen farväl och det breda leendet avtog inte när han nådde mig vid dörren. 'Nu, min vän, kan vi åka hem', sade han.

På vägen hem satt Alejandro och gnolade brudvalser för åsnan, medan kärran vaggade fram och tillbaka över sandvägen. Jag satt hela vägen hem, i en hel timme, och beundrade gåvan han hade köpt. Det var det vackraste jag någonsin hade sett. In i en brunaktig glaskula större än mitt huvud hade någon stöpt ett metallföremål. Det var en liten avlång svart låda, eller en ask, med åtta smäckra ben av skinande silver, och på ena ändan av asken hade någon hängt en liten vit mössa med en lyra i guld och en svart tofs hängande ner på ena sidan. Där satt jag med benen dinglande över kärrans kant och smekte glaskulan hela vägen hem. Hela vägen skyddade jag den från sol och lindrade stötarna från stenar vi körde på. Först åratal senare förstod jag vad det var jag höll i min famn.

Kapitel 6 - Frihet

Värdinnan blängde barskt på gubben, och sedan på ungdomarna, som svarade med förväntansfulla blickar. Just när hon hade bestämt sig för att neka gubben mer, utropade Nita till gubbens stöd:
- Dessutom är vi inga småbarn!

Nita fick två armbågar i sidan, gubben log men kvävde snabbt sitt leende och plirade åter fundersamt på värdinnan. Denna verkade slagen av sina spår och fnös:
- Nåväl, du ska få ett stop till, men fatta dig kort, för jag stänger snart!

Ungdomarna hurrade och applåderade och vände sig sedan till gubben och lyssnade mer intensivt än tidigare. Gubben harklade sig och fortsatte:

- Sannerligen var fruns förvåning stor, när Alejandro presenterade sin gåva för henne. Hon betraktade klotet med största vördnad och utforskade det med sina händer, snusade på det, och under de följande dagarna ville hon inte alls lämna klotet ur sikte. Hon lärde sig liten buckla och skråma i ytan, och hur ljuset föll genom glaset och kastade ett gulbrunt skimmer över underlaget. Efter sju dagar återgick hon så till sitt vardagliga liv. Hon sade åt Alejandro att det var det vackraste glasklot hon någonsin sett, och att det måste vara mycket speciellt eftersom det gav ifrån sig en varm känsla. Ytan var inte lika slät och kall som det glas hon sett tidigare, och den bruna färgen tyckte hon passade hemmet så ypperligt att hon placerade klotet på en för våra förhållanden dyrbar mahognyhylla i rummet där vi åt. Och aldrig mer kunde hon förebrå Alejandro för något han gjort dumt eller fel, för hon mindes alltid hans fina gåva. Och aldrig frågade hon heller varifrån klotet kommit. Det tyckte hon var Alejandros sak.

Värdinnan kom med ett skummande ölstop med en citronklyfta i, och medan gubben tod en förnöjd jätteklunk av brygden diskuterade två av ungdomarna livligt med varandra. Därefter viskade de upphetsat åt ledaren:
- Det måste vara ett bärnstensklot! Men ingen har någonsin sett ett så stor klimp bärnsten som han talar om!

Ledaren nickade och skulle till att svara men avbröts av gubben och visade åt de två att vara tysta och lyssna.

- Klotet fick stå på hyllan i vår lilla matsal i åtta år. En morgon i maj för femtiotre år sedan beslöt nämligen Alejandro att han hade pantat på sin förmögenhet länge nog. Han lät frun förstå att han samlat på sig en del pengar under sina år som frukthandlare, och att de nu kunde ha råd att åka på en semesterresa. Tålmodig hade han varit, och länge hade han längtat efter att få utnyttja pengarna han fick av den rike mannen i Recife. Frun ville gärna åka till Argentina men undrade vad de skulle göra med huset och frukthandeln under tiden. Alejandro var i det skedet redo att ta lite risker för resan, och tillsammans beslöt de att låta mig övervaka huset i deras frånvaro.
- Vad har det här med det som hände i kväll att göra? undrade en brunhårig pojke förläget. Även han fick en armbåge i sidan, men inte lika hårt som Nita tidigare.
- Jag kommer till det snart, svarade gubben, men jag måste ju låta er förstå
bakgrunden först. Jag hade i det skedet vuxit och blivit en stark yngling, ungefär i dina ålder, sade han och pekade på ledarkillen. Alejandro gav mig några stora sedlar när frun inte såg på, och sade åt mig att sköta huset. Sedan åkte de sin väg och jag blev kvar på gården. Jag hade aldrig i mitt liv haft så mycket pengar, och ung som jag var hade jag kanske inte heller förnuft nog att förstå hur man hanterade dem. Tredje kvällen efter att Alejandro och hans fru hade rest bort bjöd jag in många av mina vänner för att fira min husbondes nyvunna förtroende för mig. Det blev en vild fest mitt i matsalen, och hur det nu var så kanske vi fick i oss lite för mycket av det goda." Gubben tog en paus och smuttade på sitt stop. "När jag vaknade på morgonen insåg jag genast att något var på tok, för det var rörigt i hela huset och tomma flaskor låg än på golvet, än på en stol eller på ett bord. Och då såg jag det som fick blodet att isas i mig: Ett av mahognyhyllans ben hade gått av och klotet låg i kras i bredvid den.

Ungdomarna flämtade av förfäran och några av de yngre fattade de äldres händer.

- Skälvande och gråtande gick jag fram till det söndriga klotet och förbannade mig själv och festen och att hyllan visat sig så skör. Jag började fantisera vilt över de tusen och ett sätt Alejandro hade att bestraffa mig, och rev mitt hår när jag insåg vilka plågor han skulle åsamkas när klotets blidkande effekt på frugan hade gått om intet. Mitt i allt, när jag låg där och bad till Gud om förbarmelse, hörde jag en röst. Det var inte ett ljud, utan en röst i mitt huvud, och rösten sade åt mig att behärska mig och att det nog inte är så farligt som det verkar. Jag trodde jag hade tappat fattningen och steg förfärad upp och trampade på en glasbit så att min fot började blöda. Men jag kända ingen smärta, så skärrad var jag när jag hörde rösten i mitt huvud igen, och rösten sade: 'Jag är glad att du befriat mig ur mitt fängelse. Mitt namn är Albin, och jag har legat fången i denna förargliga bärnstensklump sedan annorlunda varelser beträdde denna planet. 89918520880 gånger har jag sett er stjärna gå upp och ner och småningom har jag insett en sak: kåda är tråkigt'.

Metallådan talade till mig i mitt huvud.